Comments on: “Collecting and displaying bodies and body parts: What’s the problem?”

By: Eva Åhrén Snickare

Eva Åhrén Snickare — Wed, 18 May 2005 12:19:49 +0000

Thomas, ditt paper är ett mycket bra och insiktsfullt inlägg i denna märkliga och stundtals infekterade debatt. Ämnet är aktuellt i Sverige genom att Kulturdepartementet initierat en inventering av vad som finns av mänskliga kvarlevor i svenska museer och medicinska institutioner. Inventeringen ska ligga till grund för policybeslut framöver.
Jag har ett par kommentarer:

1) Det finns en avgörande skillnad mellan den samtida kroppsfixeringen som synliggörs t. ex. i Extreme Makeover å ena sidan och å andra sidan bevarande och utställning av mänskliga kvarlevor på museer: det rör sig här om DÖDA kroppar och kroppsdelar. I den alltmer kroppsfixerade senmoderna kulturen har individens kontroll över den egna kroppen kommit att tillmätas allt större värde (jämför inlägget ovan av Sven Erik) än i den tid då dessa föremål samlades in (det tycks i de allra flesta fall röra sig om tiden före andra världskriget). Här kan man möjligen tala om en förändrad etik: uppfattningen att kroppen tillhör individen även efter döden och individens rätt att autonomt bestämma över kroppen har givit utslag även i lagstiftning de senaste decennierna. Detta tycks vara en allmän tendens i Västerlandet. Under den period jag själv studerat, det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet, uppfattades den döda kroppen inte vare sig moraliskt eller juridiskt tillhöra individen. Läkare/forskare medicinare uppfattade sig ha den moraliska rätten (kanske till och med plikten?) att handha och spara mänskliga kvarlevor. Inte utan konflikter med anhöriga, givetvis. Om detta har jag skrivit något i min avhandling ”Döden, kroppen och moderniteten” (Stockholm: Carlssons 2002).

2) Det finns troligen under ytan, och sällan artikulerat, en rädsla för att utsätta svaga grupper för förtryck, eller övergrepp, genom att bevara och ställa ut mänskliga kvarlevor. Om föremålen t. ex. samlats in i syfte att kartlägga mänskliga raser under 1800-talet har hela projektet i efterhand dömts ut som oetiskt och protonazistiskt – det är inte underligt att det finns en rädsla att återupprepa misstagen i museisammanhang. Detta är en svår fråga som inte kan avfärdas med att omformulera fråga till att gälla det medicinska kulturarvet. Dock kan man hävda att föremålens bevarande och tillgänglighet för kontinuerlig historisk forskning och eventuella utställningar, är en förutsättning för att vi ska kunna nå en fördjupad förståelse av just de ideologiproducerande/-relaterade aspekterna av (medicinsk) vetenskap. Och jag anser att det är svårt att reparera misstag begångna i historien genom handlingar i nuet…

Med hopp om fortsatta diskussioner i ämnet,
Eva

By: Thomas

Thomas — Mon, 02 May 2005 17:48:03 +0000

Ja, der er flere meget interessante indfaldvinkler på denne problematik, som lægger op til at vi inden for en overskuelig tidsperiode burde organisere et halv/officielt møde om sagen, hvor patologer, retsmedicinere, jurister, moralfilosoffer (jeg kan ikke lide ordet “etiker”), etc. inviteres med for at diskutere sagen. Hvad siger i andre?

By: sven erik

sven erik — Mon, 25 Apr 2005 10:32:09 +0000

Tendensen og problemet beskrevet af Tiffant Jenkins har været igang i mange år i form af en stærkt stigende respekt for individets selvbestemmelse og dermed råderet over egen krop eller kropsdele, også efter døden. Udviklingen skyldes formentlig flere forhold: Sækulariseringen. I det religiøst dominerede samfund, var det døde legme ikke så interessanti modsætning til sjælen. Hvis sjælen nu er forsvundet er kroppen blevet så meget mere vigtig. Efter at transplantationer er blevet mulige har sikkert mange en angst for hvad samfundet/staten/lægerne kan finde på at gøre med deres krop. Hertil kommer en post-68 skepsis overfor fagfolk og formyndere.
I 1982 kom der en redegørelse fra en arbejdsgruppe under Sundhedsstyrelsen om lægers pligt til at informere patienter og patienters samtykke til lægelige handlinger og Lov nr. 482 af 1. juli 1998 (www.retsinfo.dk ) om patienters retsstilling tillader i hovedprincip kun videregivelse af journaloplysninger, herunder alle undersøgelsesresultater, i forbindelse med fortsat behandling eller med patientens tilladelse. Journaloplysninger kan dog videregives til konkrete forskningsprojekter, der er anmeldt til videnskabsetisk komité. Men så vidt jeg kan se kan man ikke samle patientoplysninger fra Sundhedsvæsenet som led i museal indsamling uden den pågældende patienters tilladelse. I lov nr. 312 af 5.maj 2004 om biologisk materiale gælder nogenlunde parallele bestemmelser.
I hospitalsvæsenet har vi nok haft et ambivalent forhold til denne udvikling. F.eks. synes jeg at bestemmelsen om at en praktiserende læge
ikke må få oplysning om diagnose på en patient der dør under indlæggelsen, medmindre patienten har nået at give tilladelsen, strider mod sund fornuft og rimelighed. Det at vide hvordan det går en patient, som man har været med til at behandle har altid været en af de fornemste efteruddannelses- og produktionskontrolmuligheder i lægegerningen. Jeg finder måske også den stærke medinddragen af pårørende som surrogat-bestemmere for individet betænkelig. Hvem siger at pårørende altid vil det bedste for en person. Nogle af de værste forbrydelser foregår indenfor familien. Men Der er ikke tvivl om at loven sigter på at tage hensyn til de pårørendes følelser i meget høj grad.
Disse bestemmelser kan virke snærende, besværlige og til dels overflødige i en travl hverdag i sundhedsvæsenet, men set fra et mere teoretiek, etisk synspunkt er det vanskeligt at sige at de er urimelige. Men som anført vurderer jeg at de allerede nu hæmmer indsamling af humant materiale til museumsbrug. Sven Erik